Min egna historia:
Förlossningsberättelse 11-12 januari 2006
Jag har lite luddigt minne från förlossningen så jag försöker så gott jag kan att berätta.
Vi var på BF +11, jag var skapligt trött på magen, och att det inte hände något.
Min sambo åkte som vanligt till jobbet klockan halv fem, medans jag låg kvar i sängen, vad jag inte sagt åt honom var att jag sovit enormt dåligt hela natten och haft oregelbundna värkar, ville inte oroa honom ifall det bara var falskt alarm.
När han hade åkt till jobbet gick jag upp för jag skulle på ett av mina vanliga toalettbesök, men då jag varit på toaletten kunde jag inte somna om utan tog mig frukost och satte mig vid datorn. Väl där konstaterade jag ganska snabbt att värkarna kom med fem minuters mellanrum, hela tiden.
Jag kollade i över en timma så det stämde, ringde förlossningen och frågade vad dom tyckte jag skulle göra.
Jag var välkommen in om jag tyckte det var för jobbigt att vara hemma, men jag kunde avvakta till ner till 3 minuter mellan värkarna sa dem.
Jag beslöt mig att ringa min sambo och säga åt honom att åka hem, ifall att. Han har nog aldrig skyndat sig hem så snabbt.
Dagen gick och värkarna avtog lagom till lunchdags, vi åkte ut och gick lite i affärer för att se om vi kunde sätta fart på värkarna igen, men icke, så jag passade på att sova lite middag när vi kom hem.
När kvällen kom började värkarna komma igen, först oregelbundet, sen mer o fler. När klockan närmade sig nio på kvällen var det tio minuter mellan, och jag skulle gå på toaletten. Där fann jag att jag blödde, och då jag inte hört talas om att man ska blöda när det börjar ringde jag förlossningen igen och frågade vad vi skulle göra. De tyckte jag skulle komma in.
Vi åkte till Falun, med väskan halvpackad, och med förhoppningsfulla tankar. Inte många ord sas i bilen. Nervöst!
Vi kom till förlossningen runt tio, parkerade bilen, och gick in, tog hissen upp, och klev in. Där möttes vi av en sköterska och visades in i ett rum. Trist rum, nummer 6, ganska roligt, vi tog skåp nummer 6 också, måste ha varit ett tecken. :P
Fick på mig såna där snygga kläder…värsta läckra..man känner sig verkligen som en gudinna i dom. Eller inte.
Kopplades till en CTG apparat som kollade upp bebisen och mina värkar..och den där maskinen..jag hatade den till slut.
Tickandet och dessa siffror.
Gick runt runt runt i korridoren, för det kändes som om det hjälpte mest, när en värk kom, tryckte jag med händerna mot ryggen (det fick jag ångra i några dagar senare när det kändes som om jag försökt trycka bort mina njurar)
När klockan var runt elva var jag öppen 4 centimeter, och blev rätt besviken, för nu började det faktiskt göra rätt ont, och jag fick lära mig lustgasen, hur den fungerade, och hon satte den på den lägsta nivån.
Hon frågade om jag ville gå runt mer, men icke, jag ville ligga still, nära nära lustgasen tack!
Där låg jag, Peppe satt bredvid hela tiden, han lämnade inte min sida ens för fem minuter, inte ens för ett toalettbesök, vi kollade in siffrorna som visade när värkarna började, när de började närma sig 30 så sa han till och jag började andas in lustgasen, min bäste vän, och jag kramade Peppes hand hela tiden.
Till slut blev klockan 2 på natten, värkarna var outhärdliga tyckte jag, och jag ville att hon skulle öka nivån på lustgasen, då berättade hon att jag var helt öppen. Men vattnet hade inte gått än. Jag hade så ont så ont, värre smärta har jag aldrig känt.
Senare tog de hål på hinnan, ut vällde kolsvart vatten, en lättnande känsla minns jag, och det blev ett jäkla hålligång där inne, fyra personer minns jag att jag såg där inne på en gång. Har ingen aning om vad de gjorde, jag hörde något om att sugklockan fick tas in om han inte mådde bra.
De tog blodprov i huvudet på bebisen, för att kolla så han mådde bra, satte mina ben i gynekologställning, satt in värkstimulerande dropp, klockan fyra på morgonen började jag krysta, och klockan 12 minuter över fem är han född.
Smärtan när man krystar..då svor jag nästan att jag aldrig mer skulle skaffa barn!
Jag har enormt dåligt minne av hela äventyret, tyvärr.
Men jag minns känslan när jag såg honom ligga där i famnen på Peppe när de sydde mig, jag hade bristningar, hade spruckit invärtes och utvärtes, förlorat 7 dl blod..uscha..
Jag mådde inte bra, snurrig och rejält yr, och mörbultad.
Fick massa vätskedropp o grejor.
Men allt försvann när han kom upp på magen..min Maxbebis.
Brickan var en höjdare..aldrig har mackor smakat så gott.
Jag är så glad att jag gick igenom det här dock, nu känner jag att jag klarar vad som helst i hela världen!
Jag klarade att föda barn med bara lustgas, och inte ens på högsta nivån på styrkan heller.
Duktiga mig. Jag som var livrädd att jag skulle dö av smärtan.. :)
Från Journal:
2006-01-11
21.20 Ink till förl pga sdr som pågått till och från sedan igår, blivit starkare sedan kl 16.00 i em.
Vid ank. sdr med ca 4-6 min intervall, 40 sec.
Inget vtn, lite blod.
CTG Basalfr: 140 spm, variab: 5-15, acc finns inga decc.
23.00 Cx central, sgs utpl, MM öppen 4 cm, ffd hv i b-ing.
01.50 Kopplar CTG: basalfr: 145 spm, variab 5-15, acc finns, en decc ner mot 80-90 spm under ca. 1 min när pat ligger på sidan. Ändrar läge, flj återhämtar sig fint sedan reaktivt.
Värkstatus: 2 min, 60 sec. Upplevs jobbiga. Tycker det går bra med N20.
03.45 Pat tycker det börjar bli jobbigt, trycker på neråt.
VU/IR: MM retraherad, ffd hv strax o b-botten, stor buktande hinnblåsa.
Amniotomi göres, rikligt mörk mek, fo vtn rinner. Skalpel sättes för bättre fo.övervak.
CTG visar nedsatt variabilitet, värksynk.decc, tendens till sena decc. Jouren kontaktas.
04.10 Pat lägges i benstöd, krystar aktivt.
04.30 I värkförstärkande syfte kopplas ett Syntocinondropp. Start 15ml/h. Vidare höjning se partogram.
04.40 Pga misstänkt hot.fo.asf. tas Laktat 1.7, samt skalpph.7.34. Bedöms ua. Fortsatt krystning.
05.12 Partus, en fin pojke i framstupa kron. Apgar 9-10-10, rikligt mek.fo.vtn, rensuges med munsug i näsa o svalg. Skriker genast. Pigg.